Upptäckte i går att klättra upp på stegpallen inte kändes säkert då jag inte hade något att hålla i. Som tur var inga brutna ben, bara lite lila på rumpan. Hasa sig ner på knän och försöka avlägsna salladshuvudet som antagit en flytande form i kylskåpet. Aj, aj i rygg och knän. Hur kommer det sig att det blir längre och längre till både golv och överskåp? Inte är det väl så att jag måste inse mina begränsningar? En tröst kan ju vara, att med avtagande syn ser jag inte s...en i hörnen.
Men än kan jag koppla av från dessa "måsten" med en mintgrön sjal!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar